En Svart Lördag

Det var dags för säsongens första drevjakt och humöret var på topp. Allt talade för en kanondag, blå himmel och höga förväntningar. Marken vi jagade på ligger i södra Skåne och består av mycket skog, täta våta kärr och inbjudande vackra ängar. Våra stationära vildsvin brukar alltid befinna sig nere i kärren men har på den senaste tiden dragit sig upp på fastbackarna. Anledningen till det är många men dom tre huvudsakliga skälen är, starkt ökande population, lugn och ro i marken och otroligt mycket ollon. Förödelsen har varit omfattande, markägarens trädgård och park uppbökade, alla stigar och skogsvägar uppbökade och på vissa fält upp till 30 % iga skador.

Skjutbara vilt för dagen var:

Rådjur (bock och kid)

Dovvilt

Vildsvin (alla grisar utom sugga)

Räv

Hare

Första såten vi jagade av var runt boningshusen och resultatet var klent. Ett par korta rådjursdrev men inga skjutbara djur. Kaffe och mackor intogs och planer smiddes inför nästa drev. Såten som stod i tur bestod av öppen bokskog med en större ung granplantering. Den senaste veckan hade stor gris varit synlig i utkanten av såten och vi anade att vi skulle få griskontakt. Jag valde att sätta min äldre Wachtel i bilen och tanken var att Freja och Freke (Wachtlar och kullsyskon 6 år) skulle släppas. Redan innan släppet hade jag lite dåliga vibbar, varför vet jag inte men något kändes fel.
Drevet startade och det tog inte lång tid innan jag tyckte att Freja gick dåligt. Hon var trång och försiktig och vad jag inte förstod då var att hon signalerade för fara inne i såten, istället trodde jag att hon var lite slö pga. att det var första jaktdagen för säsongen.

Freke fick igång ett tveksamt ståndskall och Anders rapporterade över radion att dom hade kontakt men att även Freke var mycket osäker och försiktigt. Anders berättade att han skulle smyga sig fram på ståndet och försöka komma till skott om det var skjutbar gris. I nästa rapport över radion förmedlade Anders att han hade haft grisen nästan i knäet. En STOR galt som jagade Freke och dom hade passerat Anders på bara ett par meters håll, Anders hade vid tillfället stått på alla fyra för att se bättre och hann inte med att skjuta.

Jag drog mig ner mot händelsernas centrum och Freja började också att skalla osäkert.
Terrängen var mycket besvärlig och vi hade bara sikt ett par meter inne i den täta planteringen. Vi fick inget riktigt tryck på grisen och hundarna kom tillbaka. Efter en kortare överläggning så beslutade vi oss för att göra ett nytt försök och skickade ut hundarna igen. Freja tog i direkt och det blev ett kort drev sökte kontakt med mig och sen ut igen, ett par skall och sen brakade helvetet lös bara 5-10 meter framför mig. Ett jättevrål från grisen samtidigt som både jag och Freke rusade till Frejas undsättning.
Vågade inte lossa skott för jag hade inte riktigt klart för mig var Freja var och galten försvann in bakom några granar. Freja och Freke skallade för fullt men Freja vände och sökte upp mig samtidigt som hon föll ihop och började gnälla. Känslan som for över mig när jag kom fram till Freja kan jag aldrig förklara med rättvisa ord, det var en blandning av förtvivlan, rädsla, sorg och hat.

Jag undersökte Freja och såg genast ett jack i buken och att tarmnätet hängde ut. Anders ringde Lunds djursjukhus som bara ligger ett par mil från marken samtidigt som jag dirigerade fram en bil via jaktradion. Lunds djursjukhus svarade att dom inte kunde garantera att dom kunde operera direkt eftersom dom hade ett kösystem att rätta sig efter och jag hörde Anders be dom dra åt helv__e.
Nytt försök med Malmö djursjukhus och där var det inga problem.
Ett våtomslag om buken och sedan ilfart mot Malmö. Framme i Malmö blev Freja omhändertagen direkt och togs in på operation. Veterinären förklarade att jag inte skulle få hem min hund idag och han tyckte inte att jag skulle träffa henne efter operationen eftersom hon behövde lugn och ro. Jag lämnade djursjukhset med tunga steg och smärta i bröstet.

Min bil stod kvar ute i skogen och jag var tvungen att återvända till jaktmarken. Väl där så hade dom flesta i jaktlaget åkt hem och stämningen var i botten. Jaktkompisen Anders och min far tyckte att vi också skulle åka hem men jag var fortfarande inte klar och jag hade en sak till att utföra. Eftersom såten/olycksplatsen var en tät granplantering omgiven av öppen skog anade jag att galten stod kvar. Jag ringde upp en annan hundförare som har en tuff och smidig vorsteh och han nappade direkt. Nya planer smiddes, Anders och min far ställdes ut, jag och hundföraren gick in i såten. Det tog ett tag innan vi fick kontakt men när vi kom ner i slutet av såten så exploderade planteringen. Galten anföll direkt och vorstehen (Wille) klarade första attacken med en hårsmån. Jag har aldrig hört ett råare skrik som när galten anföll och man fylldes av kalla kårar. Jag drog mig ut i ena kanten av såten så att hundföraren skulle få fria händer. Ståndskallen från Wille och skriken från galten dånade inifrån såten och varenda gång Wille fick kontakt så anföll galten direkt. Galten vägrade att lämna såten och Wille gav honom inte en lugn stund. Jag kallade upp hundföraren på radion och när han svarade så hörde jag att han var lite uppjagad och hans första kommentar i radion var.
-Han är brutal, BRUTAL
Jag sa till honom att skjuta om han fick läge.
Bara sekunder efter vårat samtal så small det. Ny kontakt på radion och hundföraren meddelade att Wille passerat honom på en meters avstånd med galten i hasorna och han hade skjutit nästan från höften allt för att försöka rädda Wille. När jag frågade om träff så trodde han att han träffat långt bak.
Efter några sekunder hörde jag galten och Wille komma rakt ner mot mig och vi fick fast ståndskall bara 20 tal meter från mig.
Nytt samråd på radion och vi bestämde att hundföraren skulle smyga sig på ståndet.
Han tog sig fram och stannade ett par meter från Wille som ståndskallade för fullt, han såg delar av grisen på bara fem meters avstånd men kunde inte riktigt avgöra vad som var fram eller bak.
Eftersom vi nu visste att galten var träffade så gällde inte "snygga skott" längre.
Wille kallades in till hundföraren och han öppnade eld. Efter fyra skott så visste jag att hans bössa var tom och jag tog mig fram till galten som fortfarande levde. Jag avfångade galten och det var med stor tillfredsställelse jag konstaterade att denna jakt/tragedi var avslutad.

Vikt ca 150 kg

Under tiden som galten drogs ut ur såten så ringde min mobil och jag såg att det var från Malmö djursjukhus. Hjärtat slog dubbelslag och jag vågade knappt svara. Kirurgen (Dragan) berättade att skadan var mycket allvarligare än vad han först befarat och när dom öppnade upp Freja så hade hon slutat att andas, men dom hade lyckats att få igång henne igen. Dragan berättade att skadorna var omfattande. Penetrerad i buken genom diafragman och upp i brösthålan. Skador på tarm och tarmnät. Ett revben var så illa tilltygat att dom var tvingade att klippa bort det och diafragman var rejält söndertrasad, dom hade varit tvungna att sy henne på fem olika ställen inombords. Men dom var mycket nöjda med operationen och dom trodde att allt skulle gå bra. Efter dessa ord kunde jag inte prata mer och jag var tvungen att gå en runda för att samla mig.

Freja tillfrisknade mycket snabbt och redan efter några dagar var hon på benen igen.
Efter en månad jagade hon för fullt och visade tyvärr ingen större rädsla när det gäller gris.
Frejas avslut av säsongen har aldrig varit bättre och husse har aldrig varit gladare.
I ärlighetens tecken måste jag erkänna att jag försökt undvikit att släppa henne där det är extremt mycket gris.

Att beskriva hur jag kände mig denna dag är otroligt svårt men jag skall ändå göra ett försök.
Mina hundar betyder otroligt mycket för mig och dom band vi skapat genom jakt och äventyr är otroligt starka och jag behandlar dom som mina egna barn. Många kanske tycker att det var känslokallt att fortsätta jakten när Freja kämpade för sitt liv inne på djursjukhuset. Tyvärr så handlade det inte längre om jakt och jag vill inte heller kalla det hämnd. Det var en helt ny känsla och det var något jag bara var tvungen att försöka slutföra. Jag kände ingen lycka när "jakten" var avslutad utan jag kände bara sorg. Detta har satt sina spår och det är inte med riktigt samma glädje jag släpper mina hundar längre, speciellt inte när jag vet att det är mycket gris i markerna.

Men fakta är att skall vi sluta jaga gris med våra hundar så innebär det också att vi kan lägga ner nästa all hundjakt på klövvilt i Skåne. Grisen träffa på nästan överallt och den är här för att stanna och då är det bara att välja, sluta jaga med hund eller acceptera fakta. Jag tycker inte att det var roligt att bära ut min skadade hund ur såten men jag måste vara medveten om att det kan gå åt helvete. Min hund är avlad för att jaga och det sitter djupt ner i generna, skulle jag stoppa detta behov så får jag en mycket olycklig hund.

Fotnot:

Roligt att tillägga är att när vi precis hade släppt Wille så hade det kommit en bil och parkerat bara en liten bit från där Anders stod placerad. Far med söner och stora svampkorgar gjorde sig klara att gå in i såten. Anders stod mitt på vägen med orange väst och försökte stoppa dom men ekipaget låtsade att dom inte såg honom fast dom passerade honom på 20 meter. Dom ville inte heller höra på vad han hade att säga för här i Sverige gäller allemansrätten. Dom hade precis tagit sig in i såten då Wille och galten drabbade samman. Anders berättade att han aldrig sätt så snabba svampplockare ta sig ut ur skogen och springa mot säkerheten (bilen).

Jag vill också rikta ett stort tack till Malmö Djursjukhus och då främst till Dragan (kirurg) och veterinär Maria Stadler.